Say something

Hörde en ny låt med Christina Aguilera och A great big World. ”Say something”. Den gick verkligen rakt in i mitt hjärta. Så tänkte att jag delar med mig av den. http://www.youtube.com/watch?v=-2U0Ivkn2Ds

Det var jätte tungt efter nyår… jag föll rakt ner när Noah var borta. Jag har sakta, sakta rest mig igen. En del tack vare en ny bekant och två möten jag haft denna månaden. Personer med liknande erfarenheter (inte bara separationen). Sen har jag varit på två andra möten denna veckan och ska på ett nästa vecka som också har inneburit positiva känslor. Jag har varit extremt trött inte sova trött utan känslomässigt och tankevärksamhet mässigt. Hjärnan har jobbat på högvarv och det har medfört vissa stress symtom men jag hämtar igen mig. Noah och jag har det bra! Vi är ett bra team. Han utvecklas och upptäcker så himla mycket. Så underbart att följa! Älskar denna lille kille något så enormt! ❤

Jag har kommit till den punkten att jag har ”släppt” Ola på något vis. Skulle han komma och vilja satsa på oss (vilket jag vet att han aldrig skulle göra) så skulle jag sagt nej. Jag kommer aldrig kunna lita på honom igen men vi kommer få en bra relation med tiden. När jag tittar på honom så ser jag inte Ola mer. Det är någon annan. Jag tror Ola mår jätte dåligt och vet inte hur han ska hantera allt. För jag har svårt att tro att denna person han har blivit skulle vara han. Jag måste tro i alla fall. Att det inte är hans sanna jag. Min önskan är bara att han ska bli bra. Må bra inne i själen och är det denna personen så får jag bara helt enkelt lära mig och acceptera att jag hade helt fel bild av honom.  Ola har gett mig min önskan och mening med livet. Utan honom hade jag aldrig fått Noah. Jag älskar Ola för det och kommer alltid att göra det. Jag önska ibland att han kunde se sig själv utifrån mina ögon. Han är en av de finaste människor jag mött. Därför gör det så enormt ont att han gjort så här för det stämmer inte alls in i den bild jag haft av honom. Att han lämna mig kan jag ta men sitt barn…

Idag ska jag träffa några av mammorna i mammagruppen. Middag, snack och lite mello! Ska bli mysigt! Jag försöker ta varje dag som den kommer. Vissa veckor är det lättare än andra. Sen saknar jag lite vuxen kontakt, manlig. Ha någon att prata med på kvällarna när Noah somnat. Den helgen han inte är här. Någon som kan hålla om mig och säga att allt blir bra de dagar det känns lite tungt, få en kram och få somna när någon håller om mig.

Kram Malin

Insåg

Då sitter jag här igen… ensam då Noah är hos Ola. Blev lite tätt nu pga julledigheter och för att dagis håller stängt på tisdag.

Jag var ute på stan igår med två vänner och en annan kille jag inte kände. För mig blev den kvällen väldigt ”hallå verkligheten”. Jag har tyckt den senaste tiden att jag har kommit in på ett bra spår med alla känslor och jag fick för mig att jag skulle vara modig och skrev på ett forum för ensamstående som ville hitta på något. Men igår när jag var ute, när jag var utanför min egna trygghetszoon (vårt hem) så var det som om någon slängde salt i ett öppet sår. Allt jag trodde och ville ha under kontroll blev plötsligt så tydligt, att jag inte hade det. Jag är inte alls redo att träffa nya vänner, jag är inte alls redo att prata om min situation med folk utanför min trygghetszoon , jag känner mig så otroligt sårad och sviken helt enkelt. Mycket mer än jag har velat erkänna för mig själv den senaste månaden. Vi var en familj. Man jobbar för sin familj, man går inte bara utan att ens försöka. Du försökte inte ens lite.. Du bara gick..  jag gillar inte dessa känslor du får mig att känna och att jag måste gå på mark jag hade lagt bakom mig.

Det kommer ta ett tag innan såren läker och jag får nog helt enkelt bara låta det ta tid men inte för lång tid och jag måste våga. Får inte stänga ner systemet för tillit. Även om det är på gränsen. Hur kommer man vidare? Ska man slänga sig ut i saker för att komma vidare eller ska man sitta hemma, gråta och stänga sig själv ute? Min filosofi efter igår är nog att försöka använda mig av båda metoderna.

När Noah är hemma så är det ju inga problem, då är jag hel och lycklig så hjärtat nästan sprängs men så fort han åker härifrån rasar jag samman.. 2014 ska bli lösningens år eller nått. Klara skolan, få ett jobb och fortsätta i detta spår Noah och jag är inne i nu. Positivitet och kärlek!

 

Jag är så tacksam för mitt liv, jag är världens lyckligaste människa som har en helt underbar son, mitt livs kärlek ❤

Saknad

Noah är hos Ola i fyra dagar nu. Det är helt ofattbart hur tom en lägenhet kan bli och hur tomt mitt liv känns när Noah är borta. Jag tror aldrig att jag kommer lära mig att hantera denna situationen och jag är så arg över att jag måste. Idag är jag arg för att jag saknar Ola. Jag saknar att sitta i soffan och prata med honom, hålla hans hand, tetas med honom och få ha hela min lilla familj samlad i vårt hem.

Jag har jätte svåra tillits problem. Tror det har att göra med en sak som hände för ca 10 år sedan sen är jag väldigt skeptisk som person rent generellt. Tror alltid där är en baktanke till folks agerande och icke agerande. Jag är väldigt öppen som person, kanske för öppen har jag börjat tänka då jag har insett att andra människor inte är lika ärliga och öppna i sitt sätt att vara. Kombinationen låter ju lite lustig, öppen men tillits problem. Fast för mig är det två helt olika saker. Jag kan ju vara öppen som person men litar inte på andra. På så vis är jag  nog rätt svår att leva med, eftersom jag aldrig helt släpper ner min gard. Tror alltid att det är något som kommer hända så att situationen ska ändras. Varför Ola har valt att lämna är fortfarande väldigt luddigt. Det är många olika faktorer som gjort att det blivit såhär. Inte bara vår relation utan saker från tiden innan vi blev ett par. Jag tror våra olika personligheter men som ändå är väldigt lika på något vis inte fixar de förändringar han går igenom. Jag kan inte hjälpa honom mer för min personlighet skär sig för mycket med honom just nu. Mitt sätt att hjälpa stjälper bara. Komiskt det där, hur man kan mena så himla väl men så blir det bara så himla fel. Bara för att man är så olika i sitt sätt att vara. För att komma tillbaka till det med tillit så har Ola förstört framtiden lite för mig på det planet. Han visste om hur känslig jag är för det och hur viktigt det är för mig att man är över ärlig. Hur ont det än kan göra när man berättar det. För mig känns det i alla fall bättre, för då vet jag i alla fall. Det lägger sig ju säkert med tiden, att man vågar släppa ner garden lite efter hand.

Något som jag också har funderat mycket på nu den senaste tiden är om jag ska sluta försöka vara framåt, ta kontakt med människor och ”put myself out there” eller vad det heter. Nu menar jag inte med killar utan mänskliga relationer överlag. Jag orkar inte vara bitter och deppi mer. Har varit det i allt för många år och har kommit ur det mönstret.  Jag vill tycka att jag är en positiv natur men vet att jag lätt kan fastna i det negativa.

Mitt i allt så har jag aldrig varit så lycklig och tillfreds som jag är nu. Noah är verkligen min pusselbit. Det är han jag väntat på. Han som gör mig hel. Jag är så tacksam! Min älskade unge ❤

// Malin

Det börjar smälta in nu

Ja, allt börjar lägga sig nu. Den värsta chocken. Självklart är jag fortfarande ledsen mycket men ilskan är nästan helt borta. Är lite stolt och lite chockad att jag hanterat detta så pass väl ändå. Antar att det är ett tecken på mognad och att jag blivit starkare sen Noah kom till världen. Vilket känns enormt skönt men samtidigt lite läskigt. Jag har mått dåligt i många år och varit väldigt svag och lutat mig på folk men nu så står jag på egna ben och det känns som sagt lite läskigt men så himla skönt! Äntligen börjar rösterna i huvudet om att jag är värdelös försvinna… eller inte komma lika ofta i alla fall. Rom byggdes inte på en dag… Jag går ju i terapi och det har hjälpt mig massor att bearbeta och få ur saker ur systemet. Sen sa ju jag upp mig från mitt jobb i somras och jag har inte ångrat mig en sekund. SÅÅÅ himla skönt att vara ifrån det stället. Så dåligt jag har mått på den arbetsplatsen. Jag trivs jätte bra i skolan och känner att detta är rätt väg för mig. Sen att jag känner en enorm rädsla och oro inför framtiden med jobb är en helt annan femma. Jag måste lita på att jag kommer få ett jobb. Jag har växt så himla mycket som människa sen Noah föddes. Jag har blivit tryggare i mig själv och är på god väg att bli den Malin jag faktiskt är som jag har gömt där långt inne. Rensar ut allt gammalt och in med nytt. Har träffat nya människor genom skolan och det känns härligt.

Sen det tråkiga i allt är att jag har förlorat min partner, min vän.  Vilket känns enormt tungt. Jag försöker se det positiva i allt nu. O jag vill bara att Ola ska må bra. Ta tag i sina problem och lösa dom. Han har en lång väg att gå men jag kommer finnas där för honom.  Jag är Ola evigt tacksam för det livet jag har idag. Han har gett mig det finaste man kan ge en människa, Noah. Han har hjälpt mig bli stark och att våga tro på mig själv. Jag älskar honom och kommer alltid göra det.

Malin

Vad gör man?

Ja, vad gör man när den man trodde man kände helt plötsligt bara försvinner och ersätter den personen med en egocentrisk och oempatisk främling? Hur hanterar man alla känslor? O när man efter en tid faktiskt börjar inse att denna personen som har kommit fram är den han faktiskt är.. Tror inte på livs/identitetskris snacket mer. Då ger man inte bara upp sin familj och flyr och låtsas som om inget har hänt. Det är så du gör när saker blir lite jobbigt och äkta. När du får lite motstånd. På arbetet är det inga problem med motstånd men med en partner är det och det är ju inte som med en kompis att man kan låta bli att höras på ett par dagar tills det har lagt sig. Jag vill bara förstå… hur du tänker eller inte tänker enligt mig. Jag kan inte göra något för att påverka detta och du har flytt till dom människorna som fostrat dig att bli så här så där har man ingen hjälp utan där får du bara ditt beteende ”godkänt”. Är du lycklig med att leva så här så är det ju ditt val men jag tror inte på att man kan bli lycklig på riktigt då. O hur kan man vara en bra förebild för sin son? Att det är okej att dra när saker blir jobbigt och behandla personen (jag) i detta fallet med noll respekt. O hur man kan dra från sitt eget kött och blod. För i mina ögon är det de du gör. Jag kommer aldrig att kunna förstå vad det var som hände men jag är dig evigt tacksam för att du gett mig det finaste jag har och jag kommer sluta att vara arg, ledsen och besviken men jag kommer aldrig att bli din vän igen.

Sen vill jag skriva ett par ord till mitt livs kärlek, Noah. Tack! Tack för att du har kommit in i mitt liv. Ända sen jag fick det där plusset på stickan den 8 januari 2012 så har jag älskat dig mer än livet. Att man kan älska någon så mycket är helt galet. Du berör varenda cell i mig.  Jag kommer göra allt för att du ska få ett fantastiskt liv. Du har förevigt mitt hjärta och min eviga kärlek. Kommer alltid finnas för dig! Du gör mig så otroligt lycklig!

// Malin

Nu är det dags!

Ska börja blogg på riktigt nu. Vill rensa ut mina tankar ur huvudet och känner att jag inte vill diskutera saker och ting med vänner och familj för det stressar och ger mig bara fler tankar än mina egna och jag är i ett sådant läge att jag blir väldigt påverkad av vad alla säger och står inte fast vid mina egna tankar. Det är ju mitt liv så jag måste bli stark i vad jag vill och tänker. Jag är tacksam för allt stöd jag fått men nu måste jag fortsätta denna resan själv. Jag kommer gå in på vad det är jag pratar nu när jag börjar skriva. Hinner inte mer just nu för det tog evigheter att logga in då jag inte kom i håg inlogg.

Man måste gå framåt, inte bakåt. Det misstaget har jag redan gjort för många gånger. Men det innebär inte att man inte kommer göra fler misstag. Ny start, ny energi, nya tårar, nya skratt. Ja till och med nytt mobil nummer. Kände att det var dags. Har haft samma sen jag ficl min första mobil i 8an eller 9an. Jag är rak om mina tankar och man får gärna kommentera om man inte håller med eller om man håller med. Det jag skriver är mina alldeles egna åsikter och känslor.

Kram Malin

Tankar

Jag har varit lite öm i mitt snitt den här veckan och bestämde därför mig för att googla lite på det igår. Skrev ”öm i snitt”. Fick då upp massa olika resultat. Den länk som var nr 2 på listan var en artikel som hette ” 11 frågor om kejsarsnitt” så den klickade jag in mig på. Fastnade då speciellt för två av punkterna. Den första tyckte jag var jobbig att läsa först mycket pga att jag tycker fortfarande att det känns tungt att någon öppnat min mage och plockat ut min bebis när jag var nersövd, (man är ju oftast vaken vid kejsarsnitt och får då vara med om allt precis som vid en vaginal förlossning) men så läste jag den för Ola och Noah (dom låg på sängen bredvid) och då kändes det lite lättare och den lilla liknelsen dom har i slutet var lite komisk haha..

6 Hur känns ett snitt när man är vaken?
Man känner ingen smärta, men det är inget stillsamt ingrepp. Eftersom snittet är mindre än bebisen måste läkarna bokstavligen slita, vrida och dra fram barnet genom avskurna muskler och hinnor, vilket får mammans kropp att bölja och skaka. Det känns som om någon hårdhänt letar i magen som om det vore en handväska. En del kvinnor mår illa och upplever ingreppet som obehagligt.

Sen den andra punkten kändes så himla skön för mig. Jag har känt och känner fortfarande vissa dagar väldig aggression men mest sorg när man pratar eller läser om folks tankar kring att bli förlöst med kejsarsnitt. Att man fått den ”lätta” utvägen… Det är ju så långt ifrån sanningen som man kan komma.. Jag önskade inget hellre än att få en bra förlossning, vilket alla gör, att få vara vaken och se och höra min son för första gången, få ha han på mitt bröst när han bara var sekunder gammal men min kropp sa nej.. jag kunde inte hur gärna jag än velat. Det tar lite på ens självkänsla.. jag är ju kvinna, jag är ju hans mamma. Detta ska ju jag kunna.. Sen att bli sövd också! pga att man känner när dom skär.. hejdå den lilla självkänsla man hade kvar.. Så ja, misslyckad var ju vad jag kände mig efter min förlossning. Sen då mötas av folks frågor och tankar kring ett snitt fick ju inte mig att må bättre. Jag vet ju att mycket handlar om folks okunskap kring ämnet men det hjälpte ju inte mig då.. Nu kan jag ändå hantera det rätt bra och jag vet ju att det inte var mitt fel att min kropp efter 38 timmars värkarbete, havandeskapsförgiftning i kroppen inte orkade mer.. Och att Noah behövde blod och hade fått en infektion var ju heller inte mitt fel även om det är lättare att skriva det än att faktiskt tycka det.. Alla kroppar reagerar olika på en graviditet och det vet man ju aldrig före. Att jag skulle gå upp 40 kilo pga att min kropp samlar på sig sjuka mängder vätska var ju heller inget man kunde veta. Jag anade att jag skulle samla på mig lite men inte så mycket. Så här är det utdraget från artikeln.

8 Hur medtagen är man?
Den som först kämpat i många timmar och sedan akutsnittats kan vara rejält slut. Men även efter ett planerat snitt är man trött och har ont. Första dygnen får man starka smärtstillande och kan vara groggy. En omfattande bukoperation är ingen lätt utväg om det är smärta man är rädd för. Det gör mer ont än efter en vaginal förlossning och det tar längre tid att bli pigg. Du måste stanna två
till fyra dagar på bb.

Nu ska jag gå ut till min älskade lilla familj, Noah har fått sin första lilla tand 😀 och den andra är på väg.

Denna tog vi för någon dag sedan så den har hunnit komma upp lite till men man ser ju lite på denna med 😀

Han är ju så himla underbar! ❤

kram Ms

 

 

Torsdag

Det här med att blogga är visst inte helt min grej 🙂 Känner aldrig att jag har tid eller lust till att skriva men jag ska försöka bli lite bättre för jag tänker ofta att ”oh! det kunde jag ju skrivit som ett inlägg :)”.

Då var det nytt år, nya siffror att komma ihåg. I tisdags var det exakt ett år sedan jag och Ola tog det första graviditetstestet. (ja, man är ju som man är och litade inte på det första helt ;)) Jag minns den dagen så himla tydligt fortfarande, tror aldrig att man kommer glömma det.  Det är ju en helt overklig sak det där med att bli gravid och att vara gravid. Lagom tills det var dags för Noah att komma ut så hade man ju precis börjat fatta att man faktiskt var gravid :). Noah är nu lite mer än 4 månader (föddes den 30/8-12) och han utvecklas så himla mycket varje dag! Det är helt otroligt spännande att få följa honom. Han är så himla glad vår lille kille. Skrattar och pratar massor! Det är en så underbar känsla när jag tex står på toa och fixar med något osså hör man massa skratt och bus från sovrummet där Noah och Ola är. Eller som här om natten vid 02.00 ca så skulle Noah ha mat så Ola går upp och fixar det (ja, jag har en himla underbar sambo som tar matpasset på natten. Vi har oftast bara ett). Sen när han lägger Noah i sängen igen så hör jag bara hur han börjar små snacka där i sängen 😀 jag blir helt varm i hjärtat för det är så himla mysigt och jag vill ju bara plocka upp honom och fortsätta prata med honom. Men det funkar ju inte riktigt så.. Så efter en liten stund av prat så lägger Ola filten om honom ordentligt och då sussar han direkt.

Sen har jag tappat ”lite” vikt. Gick ju upp en hel del pga vätskan som jag samlade på mig. -30kg stod det på vågen här om dagen 🙂 känns fantastiskt skönt att man börjar likna sig själv igen och att dom gamla kläderna börjar passa! Så nu är det bara 10 kg kvar som ska bort sen har jag tappat allt jag gick upp 🙂 o, ja simpel matte.. 30+10=40. 40 kg är det nog inte många som kan säga att dom gick upp under en graviditet. Det är ju det som är det intressanta med kroppen. Du vet ju inte alls hur den reagerar på olika saker. Hälften av dom kilona jag gick upp kunde jag inte göra ett smack åt.. vätskan gillade mig helt enkelt. Men jag tappade ju 18 kilo på en vecka när Noah kom ut. Kissade ju MASSOR + Noahs vikt och fostervattnet. Nä, nu ska jag försöka få upp lite bilder. Lyckades inte så bra sist när jag skulle försöka skriva.

Mitt älskade lilla hjärta! ❤

Jag och mitt hjärta! ❤

Mina fina grabbar ❤

Nu vaknade min skatt! Är så enormt tacksam för mitt liv!!

Kram

Att vara mamma!

Det är fantastiskt! Jag och Ola är så lyckligt lottade som fått ett sådant vackert litet mirakel! Vår lilla skatt Noah! Jag älskar denna lille kille något så enormt mycket ❤ Han är mitt liv!

Vår lilla familj fick en lite annorlunda start mot vad de flesta får. Vår lille kille har gått igenom mer än vad vissa gör under en livstid. Som mamma kan man inte fatta hur en så liten kille kan behöva utsättas för allt det. Man vill bara hålla om honom och skydda honom från allt. Vi fick en snabb introduktion i det. Hur ont i hjärtat det gör när man är hjälplös till att hjälpa sitt barn och för min del hur det känns att vara i ovetskapen om ens barn lever eller inte. Det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag fick havandeskapsförgiftning och blev igångsatt men svarade inte på det. Blev sjuk och Noah blev dålig i min mage. Hela den kvällen är dimmig för mig. Jag var helt utslagen efter 38 timmars värkar och febern som kom på kvällen. Det jag minns är att jag ser på dataskärmen hur Noahs hjärta svävar iväg och paniken i mig bara växer och jag ber dom att dom måste ta ut honom ur mig och rädda honom. Sen blir jag ner körd till operation för ett akut kejsarsnitt. Blir sövd då jag känner när dom skär i mig. Sen är jag väck och vaknar upp ensam i ett mörkt rum och vet inte om mitt älskade barn lever eller inte… Får veta att han lever men får inte träffa honom eller Ola. Efter ett par timmar så får jag komma upp på rummet och där ligger världens minsta lilla skatt med sin pappa i sängen. Han var så underbart fin min lilla skatt. Dagen efter så kommer en sköterska och tittar på Noah och då säger hon att han är blek och andas hastigt. Så han åker in på neo så dom kan undersöka honom. Jag är sängliggandes och kan inte följa med.. Blir inkörd senare i sängen till provrummet. Att inte kunna stå bredvid, att inte kunna krama om, att inte kunna hålla sitt lilla barns hand när dom sticker i honom gjorde så ont.. tårarna bara rann.. Jag är ju hans mamma. Jag ska ju vara där och hålla hans lilla hand. Han är så lyckligt lottad då han har VÄRLDENS bästa pappa! Jag har alltid vetat att Ola är en bra kille men så som han bara fanns där för mig och Noah är mer än man kan be om. Jag är så tacksam. Han stod bredvid Noah när jag inte kunde, han höll hans hand när jag inte kunde. Han kramade honom och gav honom det fysiska som jag inte kunde.. En kram..ett handtag.. Det visade sig att Noah behövde blod och att han hade en infektion. Så tack alla ni människor som ger blod. Tack vara er kunde min lille pojke få hjälp. Han hämtade sig bra och hans färg kom tillbaka. Medicin mot infektionen och den tog bra på honom med. Så en vecka senare fick vi lämna på permis. Några dagar senare blev Noah friskförklarad och blev utskriven. Äntligen tänkte vi! Tyvärr fick jag åka till sjukhuset igen då jag fick en liten infektion i mitt snitt. En veckas kur sen blev det bättre. Äntligen nu då? Nej.. Hade fortfarande en obehaglig känsla i min kropp precis som innan förlossningen. Det där med mamma känsla finns på riktigt. Jag satt och matade Noah en söndag och då blev han blå runt munnen. Ringde bb och dom sa att vi skulle söka oss till Barnakuten. Så dit for vi. Allt såg bra ut, tydligen så kan barn bli lite blåa så. Ytliga blodkärl och så. Så länge deras läppar och naglar inte blir blå. Men läkaren gjorde ändå en rutinkontroll och då frågar hon om vi vet att Noah har ett blåsljud på hjärtat. Nej…det visste vi inte. Så då tar dom ett EKG och dom röntgar honom och jag fick revanch. Trist att det behövde bli så bara. Jag höll han i handen HELA tiden. Vår fina, fina lilla kille bara gör allt med glans. Precis som på BB. Jag fattar inte hur en så liten kille kan vara så lugn och tuff. Vi får besked om att vi ska komma dit igen på onsdag kl 8.45 då dom ser förändringar. Så i onsdags åkte vi in för att göra ultraljudet. Även där briljerade ju Noah och jag höll honom i hans små fina händer. Vi har ju hjärtfel på båda våra sidor.. Olas mamma och jag har min mamma och lillebror. Det visade sig att Noah har exakt samma hjärtfel som Olas mamma. Om det stannar som det är nu så behöver han inte opereras men förändras det så måste han tyvärr.. Ska på återbesök om en månad. Sen ser man efter där hur ofta vi ska komma på återbesök. Älskade, finaste lilla Noah. Det intressanta var att när vi gick där ifrån så kände jag sådan lättnad. Kändes jätte konstigt men det var nog detta som skulle hända. Som jag hade på känn. Så nu håller vi tummen på att det inte sker någon förändring!

Noah är mitt allt, mitt liv. Han är Olas och mitt lilla mirakel. Vår största kärlek. Vi är en familj. Vi finns för varandra och hjälper varandra. Jag kan sitta och titta på Noah hur länge som helst. Lyssna på hans små ljud och se hur han rör hela sin kropp. Krama om honom och pussa på honom. Vi busar med honom, pratar med honom och ger han all kärlek vi bara kan. Att man kunde älska någon så här visste jag inte. Jag gör vad som helst för honom. Mitt älskade lilla hjärta.

Så summa summaru.. att vara mamma. Det absolut bästa som finns! Men också det tuffaste känslomässigt som jag varit med om. Att ibland är man helt hjälplös. Det enda man kan göra är att hålla en liten hand eller bara finnas där och lita på andra människor att dom kan hjälpa en. Jag tackar dom som plockade ut min Noah med hela mitt hjärta! När min kropp inte orkade så fick dom hjälpa mig.

Nu ska jag gå ut till mina två killar och fortsätta fira Olas födelsedag. Vi ska ut och äta ikväll och Noah ska till mormor och morfar (som är VÄLDIGT glada över att få vara barnvakter :))

Jag är så tacksam för mitt liv. Tacksam för att jag fått äran att bli världens bästa killes mamma. Tacksam för att det finns människor som kan hjälpa en när man behöver det.

Kärlek ❤

Kram Ms

4 veckor!! :)

Idag blir lillen hela 4 veckor 🙂 tänk så fort tiden har gått!

Tänkte jag slänger upp lite bilder på vår lilla skatt 🙂

Denna bilden är från när han var i magen och man ser att han trycker på och vill ut 🙂

Här är han i sin baby sitter 🙂 den trivs han bra i!

Här ligger far och son och vilar 🙂

Denna tog jag i dag när hjärtat låg och sussade 🙂

Man kan inte fatta att denna fina lilla skatt verkligen är vår! Att vi har skapat honom.. Han är helt underbar! ❤